Microsoft

Mercenaries: Playground of Destruction

Recension

...eller GTA: North Korea, som vi brukar kalla det.

Hej!! Jag tycker att detta spelet är bra för det är spännande! Saker säger "PANG OCH BOOM!" och det är kul att skjuta! Hej då.

<div align="center">SLUT!!!!</div>
Jaja, ni får ursäkta min inledande regressionsrecension – när man spenderat ett antal intensiva dygn i världen som Mercenaries: Playground of Destruction målar upp blir det lätt så. La ni förresten märke till suffixet? Skulle bara vilja påpeka att det kanske är det mest talande någonsin (men om förra spelet från Bungie hade hetat "Halo 2: Boring and disappointing singleplayer" så skulle "Playground of Destruction" halkat ner på en andraplats i min bok). En förstörelsens lekplats är det nämligen i allra högsta grad. Spelaren får göra allt det där som spelaren inte fick göra för sin mamma när spelaren var liten (trots att spelaren tiggde, grät och hotade med att rymma hemifrån i ren protest) – det vill säga:<ul><li>Spränga byggnader</li>
<li>Stjäla diverse krigsmateriel</li>
<li>Använda sig av diverse krigsmateriel</li>
<li>Mörda folk för pengar</li>
<li>Ta kål på en koreansk diktator samt exakt 51 av hans närmaste hejdukar</li>
</ul>Ah! Det är så fint när barndomsdrömmar går i uppfyllelse. Den frekvent omnämnda "spelaren" är för övrigt ett fiktivt namn på en person som skulle kunna vara – men inte nödvändigtvis är – jag. Tvärt kast! Berätta om storyn! Allright, men vi får ta den snabbt – annars somnar jag.

Galen diktator/general i Nordkorea. Kärnvapen. Vi snackar alltså helgalen. FN blir desperata – sätter upp ett maffigt pris på generalens kepsprydda huvud. Detsamma gäller för hans 51 närmaste män. Kallar det lite skojsigt för "The Deck of 52". Nu nappar prisjägaren extraordinarie, det vill säga du. Det finns saker att förstöra, galningar att eliminera samt pengar att tjäna – lika bra att sätta igång!

Bastila eller Peter Stormare?
Dock finns det en detalj som måste avklaras innan själva igångsättandet – det är dags att välja. Den här gången står det inte särskilt ångestfyllda valet mellan tre olika prisjägare med förutsägbara egenskaper. En av dem är svensk och han väljer jag självklart inte. Jag tycker svenskar är tråkiga (min förmåga att lyckas förolämpa ca: 100% av mina läsare imponerar i sedvanlig ordning). Istället blir det till slut den Hong Kong-födda och därtill tuffa tjejen Jennifer Mui som får äran att kontrolleras av "The Game-Master" som jag kallar mig när jag vill låta osannolikt fånig. Till min oerhörda glädje märkte jag snart att när Jennifer öppnar munnen är det Bastilas (från Knights of the Old Republic!) ljuva stämma som möter mig (svenskens röst talas tydligen in av Peter Stormare). "Hurra", tänker jag och börjar spela. Det visar sig att jag kan springa/köra omkring lite som jag vill på ett stort område, anta de uppdrag som behagar mig och tjäna massor med pengar. En klocka börjar ringa. Nej – tillåt mig att omformulera det där; en stor jävla gong-gong ljuder i mitt öra och följande (rimmande) hypotes formas i mitt huvud:

Mercenaries är bara en GTA-klon i en krigszon.<ul><li>Fritt spelande i 3:e person – Check!</li>
<li>Våldsamt – Check!</li>
<li>Huvudperson med tveksam moral – Check!</li>
<li>Våld som inkomstkälla – Check!</li>
<li>Möjlighet att stjäla alla sorters färdmedel – Check!</li>
<li>Fraktioner som ger en uppdrag men som kan bli fientliga om man arbetar för rivaler – Check!</li>
<li>Massvis med små extra-uppdrag som exempelvis "Köra Taxi" – Check och Check!</li>
</ul>Mercenaries eller GTA?
Jahapp – nu när undertecknad, med den mest vetenskapliga av alla metoder som jag behärskar, bevisat att Mercenaries är Grand Theft Auto i en ny inramning kan jag ju pusta ut. Detta betyder att jag kan ta till det allra enklaste av spelskribent-tricks. Så här går det till: Eftersom spelet jag recenserar är snarlikt GTA-serien så kan jag bryskt förutsätta att alla mina läsare har spelat nämnda spel och därefter beskriva och bedöma Mercenaries genom en jämförelse. Om någon nu mot förmodan har missat att bekanta sig med Rockstars blockbusters så ger jag er tillåtelse att lämna läsandet av min recension bakom er ifall ni lovar att snarast inskaffa någon av dessa moderna klassiker.

Få se nu. Den mest markanta skillnaden spelen emellan är som sagt inramningen. Grand Theft Auto har gängkultur, dekadent stadsliv, knark, sex, humor och biljakter. Mercenaries har krig och förstörelse. Hmm... (funderar i 0.3 sekunder och drar en slutsats) – Grand Theft Auto är så väldigt mycket tuffare. Emellanåt bidrar krigandet och möjligheten att verkligen ödelägga allt i sin väg (förutom träd!) till en otroligt hektiskt atmosfär i Mercenaries – men dessa tillfällen inträffar för sällan. Resten av tiden känns torftig och torr. De ord som fick avsluta förra meningen passar även bra att använda när jag ska beskriva grafiken. En liten man i kostym som jag har hittat på sitter här och argumenterar med mig. Han säger:

"Men du måste ju betänka att Mercenaries är ett multiformatsspel, vars grafik även begränsas av den enorma spelytan samt att den nordkoreanska landsbygden faktiskt inte ser så himla rolig ut under krigstider"

Jag svarar då:

"Det struntar jag i! Tråkig grafik är tråkig grafik och eftersom jag skriver den här texten och till och med har hittat på dig så kommer jag vinna diskussionen hur du än gör."

Den påhittade mannen försvinner abrupt och jag känner mig lite ensam igen. "Han kunde i alla fall tagit upp att spelet använder sig av den imponerande fysikmotorn Havok", tänker jag en aning besviket. Vår gamle vän Havok imponerar dock inte hela tiden. Redan under min inledande minut med spelet, under en galen bilfärd, så flippade den. I en (förvisso) väldig fart körde jag min bepansrade bil in i något litet hinder. Detta ledde till att bilen gjorde i runda slängar 10 snurrar i luften och sprängdes mot en husvägg. Upprörande. Allt som oftast bidrar motorn dock till upplevelsen på ett förträffligt sätt. I Oskar Skogs anda ger jag mig på rim nr 2: Mercenaries briljerar när saker exploderar.

Nä, nu gäller det att inte tappa tråden. En jämförelse med Grand Theft Auto var det ju. OBS! Texten kommer att avslutas i ett rasande tempo – så håll i hatten. Kontroll? Bättre till fots men sämre under körandet, kan sammanfatta det hela. Framförallt så saknar jag fart- och biljaktskänslan som återfinns i GTA-serien. Utmaning? Precis som sin förebild bjuder Mercenaries på otaliga viktiga eller triviala uppdrag samt hemligheter i multum. Stora pluspoäng för att man kan låsa upp självaste Han Solo (Indiana Jones i PS2-versionen!) som spelbar karaktär. Stora minuspoäng för att spelet använder sig av samma odrägliga trial and error-struktur som Grand Theft Auto. Omdöme? I sin spelmekanik är Mercenaries minst lika bra som valfritt Grand Theft Auto-spel. Det är dock inte mekaniken som gör det sistnämnda till ett fantastiskt spel.

Sammanfattning
Se: Det inledande stycket.

Tidigare skribent Publicerad: 2005-02-15