Pulse.nu » The Longest Journey

The Longest Journey

Recension

Äventyrsspel av den gamla skolan.

Vad är det här? En recension på ett 6 år gammalt spel? Ja, kära läsare, jag blev lika förvånad som ni när Tobbe gav mig det här PC Best-Buy-spelet att recensera. Sin vana trogen var han kryptiskt otydlig när han mumlande sträckte kartongen åt mig: "Skriv 1000 ord om det här, om du kan!" Jag frågade honom vad han egentligen dillade om. Vad har det här gamla spelet för värde för dagens nyhetstörstande läsare? "Ja, men, du kan väl anknyta till nån slags nostalgisk nerv eller nåt sånt, inte vet jag," svarade Tobbe.

"Nostalgi? Jaha, du menar att jag ska låta recensionen vara ett slags debattinlägg i den pågående diskussionen om det klassiska äventyrsspelets död/fortlevnad, där jag tar en titt på nutida tendenser inom genren och anknyter till de ursprungliga teman som gör den här sortens spel så förbaskat intressanta?"

"Nåt sånt," muttrade Tobbe och kliade sig tankspritt på ryggen med en banan. "Men håll ordbajsandet nere." Jag skrockade lätt. Ordbajsande? Jag?

En lång resa
The Longest Journey är – som den deduktive läsaren kanske utifrån texten ovan redan har gissat – ett äventyrsspel av klassiska mått. Men om vi väntar ett tag med namedroppandet och jämförandet och börjar med att se till spelet för vad det är. Det första som slår en är den kvinnliga protagonisten. I The Longest Journey spelar man April Ryan, en ung konstnärsstudent som när spelet börjar just har rymt från en elak farsa och en oengagerad morsa. Det självklara resmålet för en ung, utåtriktad och progressiv tjej i Aprils ålder blir Venice – en studentstad full av ungdomar med liknande tankar och idéer. Där kan man ägna sig åt att äta nudlar och föra djupa samtal om tillvaron nätterna i ända. Den verklighet som April existerar i är en slags framtida version av vår värld, där neo-fascistiska stadsstater och megakorporationer har tagit över, men där individualism och fritt tänkande ändå kan frodas i till exempel oaser som Venice.

Men det är just det där med verklighet som det är lite si och så med i The Longest Journey. April har under en tid plågats av obehagligt verkliga drömmar om fantastiska landskap och talande andar. Inte bara hon förresten, det visar sig snart att hela Venice lider av liknande drömmar. Det dröjer dessutom inte länge förrän April och människorna i hennes närhet börjar uppleva dessa overkliga drömmar i vaket tillstånd också. Det förefaller som om fasaden till en annan verklighet har börjat rämna, sakta men säkert. Och vem är den där Cortez egentligen, som verkar veta så mycket om det som händer? Men främst av allt – vad har det med April att göra?

Magstarkt
Historien i spelet centrerar sig kring förhållandet mellan Arcadia och Stark – magins och teknologins världar respektive, som från början blott var aspekter av samma verklighet men som med tiden blivit åtskilda. Gränsen mellan dessa två håller emellertid på att suddas ut, vilket stavar katastrof för alla inblandade (det vill säga hela universum) och det är upp till April att förhindra denna katastrof. Ingen smal sak för en 19-åring!

Men April är en tjej med attityd och hon är en mycket sympatisk hjältinna. Det hjälper att man har valt en mycket kompetent röstskådespelerska att spela April, men manuset är också riktigt bra och det är väldigt sällan som man bara snabbläser textremsorna och klickar bort dialogen. I allmänhet har man valt röstskådisar med ovanligt stort känsloregister och förmågan att förmedla detta utan visuella hjälpmedel. Det är en mycket svår konst, och det finns några exempel i The Longest Journey där man misslyckas kapitalt (alla extrema dialekter till exempel) men i allmänhet är de karaktärer man möter fascinerande och välskrivna. De växer som personer när man för långa samtal med dem om det ena och det andra, och de olika medspelarna i dramat lyckas oftast med att balansera längs den tunna linjen mellan ironi och allvar. När historien är så ödesmättad och tung som i detta spel krävs det att man kan förlora sig i de jordnära sakerna också och det går bra – men ibland blir det lite väl mycket bombastiska monologer och korvstoppande för min smak. Här saknar Funcom ibland rutinen att verkligen få det hela att klaffa.

Trial and error
The Longest Journey är ett peka-och-klicka-spel. Smaka på ordet. Ganska talande, inte sant? Vi är alla bekanta med konceptet: du går runt i en spelvärld, samlar på dig massor med obskyra skräpsaker och kombinerar dem med andra för att komma vidare till nästa område och ställas inför ännu fler pussel. Under tiden utvecklas historien runt omkring dig. Detta är en oerhört njutbar spelstil och några av de absolut största klassikerna i genren heter till exempel Monkey Island, Space Quest, Maniac Mansion... Sierra och LucasArts var de stora namnen inom denna branch. Funcom sållar sig till dessa giganter i och med The Longest Journey och man gör faktiskt riktigt bra ifrån sig. Inte är det i nivå med de bästa spelen från LucasArts storhetstid, men The Longest Journey har ett förvånansvärt djup och proffsigt handlag som gör att den berömda "jag måste bara klara det här, sen stänger jag av"-känslan infinner sig även här.

En lång och anrik historia
Jag brukar kalla spelstilen som The Longest Journey representerar för kontemplativt spelande. Detta ställer sig i motsats till mera reflexivt spelande, som i till exempel Doom III eller andra actionlir, management-lirande i strategispel och RPG av taktisk natur som Baldur’s Gate. Det tilltalar oss spelare när vi söker någonting med ett lite lägre tempo. Just det långsammare tempot gör att denna äldre sortens äventyrsspel blir ett utmärkt forum för fyndig och välskriven dialog, djupgående personbeskrivningar och rent av samhällskommentarer. Ett av de allra bästa peka-och-klicka-spelen är i min mening det fantastiska Blade Runner. Jag skulle vilja gå så långt som att jag kallar Blade Runner för det absolut mest stilsäkra spelet någonsin, alla kategorier. Det är Ridley Scotts framtidsvision trogen i alla avseenden och det behandlar dessutom sådant som utelämnats i filmen, men återfinns i Philip K. Dicks roman: Do androids dream of electric sheep? I just Blade Runner tillät man dessutom spelaren själv delta i utformandet av spelets handling, någonting som tillhör ovanligheterna i den gamla äventyrsgenren där det oftast finns Ett Rätt Sätt™ att göra saker och ting på. I Blade Runner är det meningen att man skall ifrågasätta sin syn på moralitet och vad som är rätt och fel. Samma grad av interaktivitet finns inte i The Longest Journey, som är ett mera traditionellt pussellösarspel.

Attraktivitet och tillgänglighet
Kanske är det delvis detta som gör den gamla äventyrsspelsgenren så tilltalande – sökandet efter Den Rätta Vägen och tillfredsställelsen när man hittar den och erhåller belöningen. Det överensstämmer väl med vårt västvärldskristna sätt att se på tillvaron som en prövning där det finns en början, ett slut och en rak, utstakad väg som leder från början till slutet. Kanske är lösandet av det slutgiltiga pusslet en symbol för vår frälsning? I sådana fall representerar Tetris utan tvivel Buddhismen – finns det något mer zen-liknande än att gå upp totalt i ett parti Tetris, att uppnå perfekt symmetri, att bli de roterande blocken?

I de moderna äventyrsspelen ser vi i allmänhet en större betoning på actionelement och fräcka effekter. Den renodlat kontemplativa spelstilen är egentligen död idag, och istället har det utvecklats en slags fusion av reflexivt och kontemplativt spelande som absolut inte är av ondo, men som misslyckas med att reinkarnera just de grundläggande teman som definierar den äldre generationens äventyrsspel – strävandet efter frälsning genom rättfärdiga handlingar; ett nästan helt och hållet spelarstyrt tempo (och ibland subjektivt uttolkande av moralitet och vägen till frälsning – jämför med de olika sluten i Blade Runner); samt påfallande ofta en surrealistisk form av ironi som nästan alltid bottnar i moderna samhällsföreteelser (Monkey Island, Maniac Mansion, etc.).

Men jag avviker från ämnet. The Longest Journey håller ännu, trots sin relativt höga ålder. Grafiken är bra med tanke på förutsättningarna. Peka-och-klicka-konceptet är dessutom tidlöst i sitt utförande. The Longest Journey är dessutom extra aktuellt nu med tanke på den stundande fristående uppföljaren, Dreamfall. Det skall bli mycket intressant att se i vilken riktning Funcom kommer att gå i denna nya inkarnation av det klassiska äventyrsspelet.